Där stod man, tung som en sumo, orörlig och jävligt smällgravid. Vad trött jag var på det. Jag var nog inte sådär jättebra på att vara på smällen. Inte på att föda barn heller, skulle det visa sig. Att vara mamma är jag nog bättre på. Jag kunde inte föreställa mig livet sedan, när jag stod och häckade vid den tomma barnsängen och de ihopvikta kläderna i storlek 50 på hyllan, aldrig kräkta på. Jag kan knappt minnas vem jag var då, hur livet var då.
Och sen. Sen var han bara där. Idag när han kom krypande i väldig fart över golvet för att sen klättra upp på mig, ta tag med sylvassa naglar om mitt nackhår, ett leende bakom nappen och armar runt min hals och knöla runt och sedan ner på golvet igen, det är så overkligt, tiden har gått så fort! Snart är han ett år, min finaste unge. På bilden här är han ungefär en månad, trygg och trött i sin pappas famn. <3
Mvh/ blödiga nostalgimorsan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar