Amen grattis. Verkligen.

Ibland är det bara sådana där dagar. Skitdagar. Släpade i väg mig till träningen fast jag inte var ett dugg sugen alls. Tänkte på bilringen och stack till tåget. När jag hoppade upp på bänken i omklädningsrummet för att lyckas hänga upp jackan i det superhöga skåpet och sen ska ner trampar jag på axelremmen till väskan så den går av. Grattis. Sen är det dags för aerobics. Passet suger inte bara lite utan mycket, halva gänget är "nyårslöften" och har alltså inte gått på något pass innan. Fint. Bra det går. Salen är liten men ledaren knorvlar in sig i utfall långt åt helvete och alla hamnar i hörnen och ingen hinner fram igen. Grattis. Jag skiter i streching och skyndar in för att duscha. Är sur. Slänger in alla pryttlar och låser och duschar. Och inser att jag låst in nyckeln till hänglåset. Grattis. Hoppar på två tonåringar och ber dem säga till någon i receptionen att komma och klippa upp låset. En stund senare kommer en liten, liten gumma på 102 år med någon form av bultsax, större än hon själv. "Jag är så svag, kanske du är starkare?" piper hon efter att ha försökt en stund. Jag står alltså blöt i handduk, kräftröd i fejan och våldsklipper upp mitt skåp. Det är tusen pers i omklädningsrummet och när låset går av flyger det som en katapult och är SÅ nära att träffa en tjej i huvudet. Man bara "Felåt".