Halvvägs

Ok. Halva tin. Känns som jag varit gravid i hundra år. Men det är ju en evighet sedan jag tog testet, i slutet av juni. Med Link var det mer en överraskning, denna gång hade jag ju upptäckt att mensen var sen, men jag hade samtidigt svårt att tro det. När jag gått tio dagar över tiden var det kanske lite obvious... Men jag tog ett test och blev väl inte jätteförvånad över krysset, det var mer "va? Nu? Hur gick det till" haha. Förvånade och glada var vi. Men det är galet hur stor skillnad det är att vara gravid med ettan och med tvåan. Man hinner ju ingenting denna gång. Förra gången hade jag exakt koll på vilken vecka+dag jag var i, nu måste jag kolla i appen. Jag hade full koll på precis vad son hände i utvecklingen, hann tänka, känn, älta osv. Nu är det mer "shit, är det helg nu igen?". Det är på sätt och vis skönt. Fast jag har inte varit mindre orolig denna gång, snarare tvärt om. För får man ha sån tur två gånger? Får jag en frisk och levande och glad liten bebis i min famn och i mitt liv en gång till? Är jag verkligen värd det? Denna gång är jag liksom medveten mer om hur herrans många små beståndsdelar som ska på rätt plats för att det ska bli en såndär underbar unge. Men jag försöker njuta, försöker slappna av och släppa kontrollen. Efter ultraljudet förra veckan blev det lite lättare. Han lever och snurrar runt och suger på tummen och har en hjärna och alla små kammare i hjärtat. Jag längtar så efter honom, efter vår lillebror. Och för ett par dar sen kunde Jens känna en spark på utsidan av magen.