Störst av allt

Ligger i sängen och lyssnar på regnet. Bredvid mig slumrar min älskade unge. Jag trodde inte, eller jag hade nog inte kunnat föreställa mig att ha barn skulle innebära att flera gånger om dagen få en kram och få höra "Du är så fin mamma, jag älskar dig mest i hela världen". Att det skulle medföra, tillföra så mycket kärlek i mitt liv. (Jaja sen blir han stor och smäller i dörrn och ibland nuförtin kallar han mig bajsmamma och man är svintrött ibland och helt blå under ögonen men skit i det nu, det är inte det jag tänker på nu.)

När jag var som ensammast, men ändå vuxen, tänk om jag vetat att den här goskillen skulle bli en del av mitt liv. Att jag aldrig skulle vara ensam mer, oavsett vad. Jag är så glad och tacksam över att jag höll ut, stod ut.