Dricker en Staropramen och slösurfar runt på sånt jag inte hunnit med under veckan. Det är tufft schema. Hemifrån vid sju, fullspäckad dag med sjukt mycket att lära (fortfarande), även om det är grymt roligt och massa najsiga kollegor, tillbaka hemma vid sex, leka med Link, umgås med make, fixa middag, förbereda inför nästa dag och stupa i säng.
Läste senaste Mama, med gulliga Anna Sahlene som omslagsmammi. Jag gillar verkligen den tidningen jättemycket, det är nog den första tidningen som jag prenumererat på i ett år och sedan förnyat prenumerationen. Har väl inte hänt sen jag plöjde KP i min barndom. Men en grej med Mama gillar jag inte och det är att de ofta har "tragedi-reportage". Klart man vill läsa om livsöden och klart alla inte upplever rosaskimrande perfekta liv, men det är ofta riktigt grymma historier. En mamma som förlorade sina tvillingar en tid efter förlossningen eller som nu i senaste numret, en mamma vars svåger backade på hennes yngsta med bilen och barnet dog. Jag klarar inte av att läsa. Jag tycker det är så hemskt. För allt man läser hade ju kunnat drabba mig också. Det är bara en jävla skit-tur att jag har en frisk, glad och levande unge som ligger och sover sött i sin säng med ekorren från farmor, kissen från mormor och nallen från morfar omkring sin lilla kropp och andas tungt. Jag bara grinar så fort jag läser om folk som förlorat sina barn. Jag vill inte tänka på att det kan hända. Hela min kropp värjer sig emot att ta in det. Jag är så himla tacksam över min familj. Det är så fint att vara gift och ha ett barn. Att ha en egen familj. Hade nån sagt till mig när jag var 21 och helt jävla trasig att jag skulle ha det så här när jag var 29 hade jag aldrig trott på det. Det hade varit för bra.
2 kommentarer:
Det gör ont i mitt hjärta att du kände dig trasig för 10 år sedan. Och väldigt glad att du har hittat hem. Barnen har verkligen den effekten på en; läkande. Samtidigt tycker jag en hel del minnen dyker upp, kanske för att bearbetas lite.
Vi var väl alla mer eller mindre trasiga i den där åldern... Men det gör också att man njuter lite extra nu när allt är bra, tror jag. Det är så härligt att vara vuxen på riktigt, inte naiv, ensam och på jakt efter bekräftelse. Sen tycker jag att det är rätt skönt att fokus flyttas från en själv till ens barn. Man har liksom inte tid att överanalysera och hålla på. Det är så mycket annat som är viktigare, och det är rätt befriande!
Skicka en kommentar