Alltså sen jag blev mamma har jag blivit så sjukt hypokondrisk! Jag var ett nervvrak innan och planeringsfreak de luxe, det är jag fortfarande (jag höll t ex på att krevera inför min möhippa eftersom jag inte hade ett smack koll på nånting. Givetvis blev det en urkul dag, men ändå, hehe). Jag är skiträdd att jag har cancer, att jag har cellförändringar i livmodern, att de minipiller jag ätit men slutat med för de fuckade upp min kropp helt har skadat mig på något vis (vad sägs om mens i tre veckor TJEJOR?) att magvärken är blindtarmen eller ännu värre - en cysta som gör att jag blir steril och inte kan skaffa syskon till Link eller att jag är gravid igen trots att det inte alls är läge för sånt (att jag som sagt var mensat loss i tre veckor spelar liksom ingen roll som tillräckliga bevis) och att det hela blir en såndär Wendela-artikel "Hon trodde hon var tjock men mitt på Ica Kvantum kom ongen ut" och så har man sippat massa vin och rökt en och annan cigarett och så blir ungen helt sär. Och mitt hår som faller och faller och faller (Jens mobbar mig för att jag hela tiden tjatar om mina "tre testar på huvudet") vad är det för sjukdom? Eller brist på? Och har inte min syn blivit sämre igen? Så blir man blind också.Och Link då! Tänk om HAN blir sjuk? Gör han inte konstiga, ryckiga rörelser ibland? Tänk om han inte är som han ska. Borde han inte krypa på riktigt nu och borde inte det kommit nån liten tand? Säkert för att jag är en dålig förälder. Hans ben ser lite snea ut ur visa vinklar. Han kommer aldrig lära sig gåååå.
Herregud. Varför står det inget om sånna här biverkningar av barnaskaffande? Tänk när man blir gammal på riktigt! Och när Link ska ut och svira på nätterna. Och om man får fler barn, om jag inte har en steriliserings-infertil-cysta utan faktiskt kan få ett syskon till honom i sinom tid - så ska man hinna vara orolig för den knodden också. Hur ska man hinna med att tömma diskmaskinen och gå på spinning och glo på tv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar