På bröllopet och dopet. I bakgrunden Links farmor Ingrid och morfar Bengt.Idag var vi på sexmånaderskontroll på BVC och allting var precis som det skulle vara. I morgon blir Link sex månader for real. Det är så absurt. Ett HALVÅR!! Jag tror aldrig jag kommer fatta det där riktigt. Först och främst gick jag ju och toklängtade efter min lilla bebis som jag kanske aldrig skulle få, i nästan tio år innan jag väl blev med barn. Sen kändes det ju som jag var gravid i tusen år och aldrig skulle trycka ut nån bebis. Och sen när han väl kom var han så liten och det var så mycket trassel och jag var så dålig och jag tänkte liksom inte på att han skulle växa och bli stor. Att jag ska kunna prata med honom. Typ "Vill du ha en macka?", "Jatack."
Men redan nu är han en viljestark kille som bara växer och växer. Men jag kan fortfarande inte ta in att han ska bli stor. Liksom tonåring? Ska jag stå där och veva med nåt plakat på en gymnasieskolgård, 47 år gammal med ett småsyskon eller två till honom och ha allting med studentmottagningen ordnat hemma och vara så stolt? 47 år? Jag kan fan inte bli 47 år. Jag ska alltid vara 30-nånting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar