Ledsen. Jag orkar inte med mer känslovirrvarr. Lika rörig som lägenheten är, är mitt inre. Kaos. Varför ska livet behöva vara så komplicerat? Varför kan inte alla i ens närhet bara vara nöjda, glada, lyckliga och lugna. Tjafs och klag och skit. Bekymmer och oro. Den ene säger så, den andre reagerar si, den tredje nojjar hit, den fjärde ältar dit, den femte sitter i sin skit och resten bara strular. Jag längtar efter harmoni. Acceptans. Mod.
Och efter att Link kan sova lika ostört som förra natten. Det lutar inte åt det dock. Vill att ögonlocken ska slutas över hans klarblå ögon som utforskar världen, andas tungt, andas ut den lilla söta andedräkten. Han vet ingenting om krävande världar. Om krångliga vardagar och det gegg som är livet. Ibland är jag avundsjuk.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar