Feber

Satan. Så kom febern och utslagen efter vaccinet som Link fick för snart två veckor sedan. Inte bra tajming. På fredag måste Jens i väg på en grej så jag får nog vabba för första gången i mitt liv, i alla fall ett par timmar. Och i helgen skulle vi åka till Hälsingland med pappa, det skulle bli så skönt. Får se hur det blir med den saken nu. När Linkan inte ens ville käka nygräddade pankisar fattade jag att nåt var fel... Jens är på säkerthetsutbildningskursgrejs inför hans stundande körkort (Jää, soon I'm not the only driver in the family). Jag dricker kaffe och kollar på Bonde söker fru så att jag har nåt att ventilera med Ankan på jobbet i morgon. Måste styra upp hemmet. Plocka. Tycker det är så fint i Carina Nunstedts Mama-bok där nån av de medverkande mammorna pratar om att just vardagen är livet. Det är här och nu. Vällingflaskor och plask i badbaljan, sjunga en godnattsång och leka i parken. Lägga pussel och leka med tåg, säga hejhej tusen gånger, fråga var är magen och han pekar på den, bråka om tandborstningen och få en kladdig puss efteråt. Prata liv och flytt och framtid med maken. Planera, fundera. Minnas och se framåt. Bli uppriktigt lycklig över de fantastiska köpen av dammsugare och diskmaskin. Vara trött på morgonen men ändå tända ljus till frukosten, för det är mörkt halv sju nu. Kolla recept till helgens goda mat. Passar rött eller vitt vin? Det är en sådan trygghet att vara vuxen. Att ha en familj. När man var yngre, tonåring och de tidiga 20-åren, det var ständigt så osäkert. Hela livet. Man var så jäkla ensam, trots vänner. Och man hade så jävla kul ena sekunden och ett rent helvete andra. Jag var så rastlös, jag väntade så på att livet skulle börja och att någon skulle tycka om mig. Undrade om det någonsin skulle bli bra. Nu är jag snart 30 och det är så skönt. Så lugnt. Jag vet vem jag är, vad jag gör och vad jag vill.